Är kroppen dum får huvudet lida

Direkt efter förra inlägget jag skrev tog jag en promenad i vanlig ordning med Zento innan sambon skulle iväg på jobb. 

Väl nästan hemma lyckades jag halka, grus på asfalt är inte att leka med. Lyckades dessutom ramla på stackars Zento. 

Jag började genast kolla så han mådde bra, vilket han gjorde. Sen kände jag hur det rann någonting, vid det laget var visst hela framsidan på min blåa tröja röd. Det rann blod från min läpp och den började svullna. De förstod iallafall att något hänt eftersom jag ringde halv 6 på morgon.

Lyckades ringa in till Påhl som fick kasta på sig och Meja kläderna. Gjorde ett försök att ringa till mina föräldrar, men ingen förstod vad jag sa för allt var redan då så svullet. 

Med en handduk kunde jag ta mig in genom trapphuset och sedan in i badrummet. Hängde ut något ur läppen som såg ut som slem, Påhl tyckte jag skulle ta bort det, så det gjorde jag.

Han fick ringa runt och lösa barnvakt, hundvakt och körning till akuten. Pappa hämtade mig och Zento. Väl på akuten så hämtade mamma Zento och åkte till veterinären för att kolla honom (utan att jag visste).  

Gick ändå hyfsat fort att få hjälp, vilket var skönt. Problemet kom när jag skulle sy. Det var nämligen inget hundbett som jag trott, utan bara en tand som gått in och dragit sönder läppen. Inte nog med det så "slemmet" jag drog bort var visst innehåll som skulle vara i läppen. 

Vet inte hur många doktorer som tittade på mig och pratade om hur det skulle sys. Pappa hade tappat räkningen efter 11stycken. 

Mycket fick skäras bort och för att få nytt "läppröda" drog de skinn från insidan av munnen till läppen. 8 stygn rikare fick jag åka hem! 

Zento mådde bra som jag trodde, skönt det! 

Var några jobbiga dagar där jag inte kunde prata så bra. Fick tex ringa Påhl när jag skulle mata Zento så han kunde säga "varsågod" . Haha 

Nu är allt bättre men jag måste dricka med sugrör, annars rinner det ut. 

2 dagar efter mitt klanteri. 

Ize min fina ängel

På fredag skulle Ize åkt till blåstjärnan i Göteborg för ryggmärgsprov, men jag fick ringa och avboka den tiden igår.

I söndags hade Ize en väldigt bra dag, farsdag så mina syskon och jag träffades hos våra föräldrar. Ize var jätteglad eftersom min systers döttrar var där. Han älskar att ligga i soffan och ha huvudet i deras knän. Där får han så mycket klappar och pussar, precis som han ville. 

Han var så pigg och glad att jag hoppades att han nu blivit bra och att den svullna nerven gett med sig. 

Tyvärr var så inte fallet. I måndags var det många kramper. Han kunde knappt röra sig. Kramperna kom tätare och tätare framåt eftermiddagen/kvällen.

Runt kvart över 5 ringde jag min pappa och sa att han får fixa en avlivningstid NU. Han var på jobbet och enda veterinären som var öppet svarade inte. Så han slutade då och åkte dit. 

De hade tid och jag kunde komma. Meja och Påhl sa Hejdå. Meja fick ge Ize mjukost från sin hand, vilket hon tyckte var jättekul! 

I bilen bröt jag ihop fullständigt, tack och lov har jag världens finaste vän Erika som pratade med mig hela vägen in. 

Väl där träffade jag pappa, han hade förberett allt. Var bara för mig att skriva på pappret på avlivningen. 

Ize somnade med mjukosttuben i munnen, väldigt stilla och lugnt. 

Nu slipper han ha ont, men jag fick aldrig ett riktigt svar på vad det var för fel. 

Nu kan han vara med sin Rebuz som han älskade så mycket. 

Ize var verkligen en speciellhund på många vis. I hans värld fanns inte bitterhet mer eller illska. Han tog allt på sitt egna glada sätt.  Älskade, älskade Ize <3

Tappade totalt allt

Motivationen för träning försvann något så fruktansvärt för några veckor sedan. 

Ize har gått på diverse mediciner utan att de hjälpt de minsta. Nytt veterinärbesök 13/11, såklart en fredag. Fredag den 13onde kan väl knappast ge bra resultat. 

Då blir de ryggmärgsprov mm. Uppgiven men vill inte tappa hoppet! 

Zento har även vart skadad, sticksår i halsen som måste hänt på en kvällspromenad. När vi vaknade dagen efter var hans "hakskinnshäng" helt svullet och en varansamling. Fick tag på den lokalaveteriären som hade tid direkt. Efter han blev rakad på hakan så såg man tydligt ett litet hålsår. Kunde lätt spola ur allt var genom de lilla hålet *kräks*. 

Kom inget mer var efter de, nu en antibiotikakur är han knäppare än knäppast. 

Att vila från träning och bara gå massa promenader och sedan få striktvila är inte att rekomendera. Ikväll hade jag tänkt att träna på öppna-träningen, men Påhl var inte hemma förens klockan 20.00. 

Var nog lika bra att de inte blev något, för vid kvällspromenaden var han helt galen. Han studsade runt och gick inte få honom gå normalt... Lyckostuds är visst grejen. 

 

Utmanande spår trodde matte

Igår åkte vi till sambons bror i Falköping på kalas. Vi passade på att åka extra tidigt för att träna med Zento. Hans bror bor på en liten gård med 7hektar mark, perfekt för mig eftersom han inte har marken till något speciellt. Han slår gräset för att hålla iordning bara. 

Jag sa på ett ungefär hur jag ville ha spåret och Påhl gick ut de. Under tiden hade jag Meja i bärsele och hon somnade natuligtvis strax innan det var dags att gå spåret. Påhl fick helt enkelt rasta av Zento och sedan sela på åt mig. 

Fick linan och hunden drar på så fruktansvärt, han som brukar vara så lätt och snäll att gå med i spåret. Händerna sönderbrända och Påhl fick springa och hämta vantar eftersom jag fortfarande hade Meja i bärselen. Han låg på fruktansvärt hela spåret trots att jag tyckte det skulle bli en ordentlig utmaning. 

Spåret gick över 3 åkrar och över en grusväg vid 2 ställen. Zento har tidigare bara spårar på åker två gånger. Aldrig har han heller bytt underlag. 

Det blåste ändå endel men vid några ställen kunde jag se vart spåret var lagt och han höll sig verkligen i spårkärnan trots den höga farten. Kändes som han var ett lok som gick sin tur och drog det tunga lasset. 

Meja sov hela spåret så när det fina arbetet skulle belönas fick Påhl rycka in och belöna! 

Sen fick jag syn på mina händer som började göra något fruktansvärt ont. Huden var (är) borta på väldigt många ställen både på fingrarna och i handflatan. Idag är det värre bara hålla i saker är hemskt, tappade kopplen ett antal gånger under morgonrundan. 

Gårdagens lärdom, var alltid på den säkrasidan. Hunden är en varelse som kan ändra sig. 

Ibland får man visst inte avsluta passen som man vill.

Idag hade vi ett underbart lydnadspass, det var nog de bästa passet någonsin med Zento. Han var i sådan bra balans, det var uppehåll och allt kändes bara så himla bra. 

Vi tränade kontakt i starterna, Inkallning med fokus på ingång i hög fart, uthållighet i friaföljet. 

Tyvärr så förstörde en idiot avslutet. Att kasta sig ur en bil, skrika/gapa och slänga en ölburk på vad jag antar var hans tjej som satt i bilen. Satans jävla pundare. 

Ringde in till Påhl som kom ut samtidigt som jag såg till att han inte kunde åka någon vart. Det bokstavligttalat koka ur öronen på mig. Polisen kom väldigt fort, de hade tack och lov en bil i området. 

Det finns verkligen ingen ursäkt till ett sådant beteende. Undra om världen hade blivit bättre om alla idioter blev bosatta på en öde ö utan att kunna ta sig där ifrån, eller varför inte bara skicka ut dem i rymden... 

CT'n gjord

I torsdags blev CT'n gjord och igår fick jag svaret, vilket inte var väntat. 

De hittade inget speciellt fel! De enda som verkligen syntes var att nerven vid S1 var väldigt svullen, utan någon vidare förklaring. 

Det var dock några frågor till Andy ville ha svar på från experterna i England innan han ville gå vidare ytterliggare. Hur man kan gå vidare mer har jag ingenaning om.

Vi bestämde samtidigt att Ize skall ta ytterliggare blodprov och kolla det mesta igen. Bara börja finkamma ytterliggare igen. Så på tisdag är det blodprover.

Nu fick vi även tradolan utskrivet som skall tas vid behov. Hoppas verkligen han tål detta.  

Efter att ha pratat med min kompis Emma så började jag själv inse att de inte såg så ljust ut för Ize. Jag har ändå försökt vara neotral och försökt att inte tänka så mycket. Det går verkligen inte längre. 

Att aldrig veta när hunden får ont och måste ha hjälp upp är jobbigt. Jag är hemsk och orkar varken prata med eller träffa vänner just nu, eller snarare undviker de mesta personerna. Jag skäms över det något fruktansvärt. Jag är i min lilla bubbla med hundarna och Meja. Påhl jobbar ju så mycket så vi har knappt någon tid ihop. När han kommer hem är äta och promenera/aktivera Zento de viktiga, sen är det redan natten för längesedan. 

Snabb uppdatering om Ize

Andy såg ett fel på de vanliga röntgenbilden jag hade med. 

CT är enda chansen att se felet och förhoppningsvis få en uppfattning av vad det verkligen är. 

Tillbaka på torsdag för CT om blodprovet är bra. 

Troligtvis ett diskbråck, men vet inget säkert än. 

I väntrummet, minst sagt intressant att åka själv med dessa två. 

.

När det känns som allt rasar en sten i taget får man vara glad över att ha en vän. 

Zento ❤️

Zento och jag är ganska värdelösa ihop

Jag är verkligen inte van vid såhär teflonoiga hundar. Att göra samma sak 500gånger räcker inte för att han skall förstå fullt ut, snarare 5000 för han skall börja få sina aningar om vad han gör som är bra. 

Delar upp allting så mycket det bara går för att få ordentliga grunder, men det tar extremt långtid eftersom allt bara rinner av innan han förstått. 

Det som fungerar bäst är att träna lydnads delar 3-4 gånger i veckan. Under passen får han även många pauser. Varje pass har vi två olika grejer vi tränar (utöver uppvärmning) tre blir alldeles för mycket. "Lilla" Helge Bälg behöver mycket tid att få tänka, vilket jag måste ge honom för att de skall bli bra. 

Jag saknar att kunna träna flera små-pass om dagen där man verkligen märker skillnad. Nu tänker jag dock göra det bästa av situationen och försöker hålla hoppet uppe att vi kommer kunna träna mer lydnad när könsmognaderna är över. Måste ständigt påminna mig om att han inte är så gammal och han behöver tid att mogna på. 

I söndags satt jag och skrev ner en långsiktig plan. När jag var klar insåg jag att hoppet är väldigt svårt att träna på, då hoppet på den närmsta klubben är inlåst. Jag tränar mest dagtid och då brukar ingen annan vara där. Men då tyckte Påhls pappa att vi kunde bygga ett hinder och ha i inhängnaden hos dem. Så vi slängde ihop ett hinder i trä som jag är väldigt nöjd med, eftersom de höll för Zento. Jag tränar ganska ofta hos Påhls föräldrar då de är så mycket störning som sker, störning som är jobbig för Zento. 

Miljöträning på maskinträffen i Trädet

Jag hade förträngt maskinträffen i Trädet som var idag. Det blev ju bra ändå, även fast jag hellre åkt till bruks och IPO SM. 

Blev miljöträning i tre timmar, sen gick Meja, mamma, hundarna och jag till bilarna och väntade in de andra. 

Men åter till miljöträningen. Ize gjorde som han brukar, la sig ner och tjurade för att ingen klappade på honom eller matade honom med korv. 

Zento skötte sig över förväntan, höll alla tassarna nära marken i 2timmar och 50minuter. De sista 10minutrarna var han nog mer i luften och tränade studstekniker, blev skallad ett antal gånger och fick otaligt många pussar i ansiktet. Tänker vara väldigt nöjd då jag inte haft med honom på något liknande innan. Allt från hästar, traktorer, grävmaskiner, människor och hundar som var väldigt närgånget. 

Pepper började gå med pappa, han bor ju med mamma och pappa. Men jag blev arg för han inte "packade ihop honom", så jag tog helt enkelt Pepper från pappa för att Pepper skulle få den bästa upplevelsen. Pepper har blivit skotträdd och kan ibland reagera på plötsliga ljud om han inte känner att man har koll. Han blev lite låg hos pappa, men hos mig blev han direkt sitt vanliga jag igen. 

Jag gillar att miljöträna på sådana ställen där jag går in för miljöträning och de andra i sällskapet tittar på något de tycker är kul. Det gör att jag slipper tänka så mycket och stressa för att tex Påhl får tråkigt. Att jag dessutom tyckte maskinerna och så var helt ointressanta var ju med bra, då tappade jag aldrig fokus och kunde hålla min plan med träningen. 

Extra peppad blev jag såklart av alla kommentarer jag fick, behövde lite beröm för att stärka mitt självförtroende. 

Det var en äldre dam som kom fram och var så himla gullig, hon var den enda främlingen som fick klappa hundarna. Hon satte sig till och med på huk för att klia Zento på magen, då var han allt i himelriket. 

Den roligaste var dock en äldre man som tyckte jag hade en fin och lydig dobermann. Tackade och sa att de var en belgiskvallhund, malinois även kallad "malle".  Då backade gubben och sa att de är bäst jag håller mig på avstånd, för de gillar ju att bitas. Stod då dessutom med Meja och barnvagnen med min farliga hund. ;) 

Väl på parkeringen fick Zento sova i buren 40min sen tog jag ut honom och tränade 3min fotgående. Gick även fin fint det. 

Tre killar som la sig och slappade utan problem på de olika ställena vi stannade på. 

Nu vet jag varken ut eller in

Min fina älskade Ize mår inte bra utan har krampat i ryggen/ena bakbenet under några veckor. Det spelar ingenroll om han är i vila eller rör sig som vanligt. Han är ju ingen aktivhund men är en fin sällskapshund på promenaderna och hemma. 

Han har stått på flera olika smärtlindringsprepparat men magen rasar total på alla och märker ingen skillnad på smärtan. 

De två senaste dagarna har han gått till sovrummet ensam och lagt sig. Det oroar mig eftersom han är så extremt sällskapssjuk annars och håller till i vardagsrummet tills läggdags. 

Nu ikväll fick han kramp i andra bakbenet. 

Jag är uppriktigt livrädd, över vad dem kan hitta för fel. Än har inget hittats som kan förklara vad som är fel. Det är 2 veckor kvar tills vi skall åka till Slöinge på större utredning. 

Ize är nu 2,5år, precis som mina älskade Arkilez och Rebuz var när de fick vandra vidare. Jag kan väl omöjligt ha en tredje hund på raken som inte får fylla 3år? 

Håll tummarna för att något enkelt fel hittas så Ize blir bra! 

Hemska känslor som svämmar över en

Igår var de 3årsedan min älskade Arkilez fick somna i sista vilan. 

Att gå in i samma rum han somnade i och sedan gå ut genom samma utgång med bara ett koppel precis 3år senare var riktigt obehagligt. Men lite senare på dagen kunde jag hämta hem min hund levande, önskar jag kunde gjort de samma med Arkilez.

Det senaste inlägget lät som den senaste månaden bara varit bra. Men den 15:e Juni skulle Rebuz fyllt 3år. Jag vill verkligen att Rebuz skulle fått träffa Meja. Rebuz älskade verkligen barn, hade vart fint att se Meja växa upp med honom. Det var så roligt att se honom när Luna (min systerdotter med hjärtfel) lekte doktor och Rebuz la sig alltid ivägen för gosedjuret/människan så han skulle bli grejad med istället. 

Inte uppdaterat på över 1 månad

Men såklart har de hänt en hel del. 

4 juni blev jag inlagd eftersom jag blivit så extremt dålig (i över två veckors tid fick jag varken behålla något som kom in genom munnen) magen och tarmarna hade visst lagt av och tyckte bara allt skulle upp igen, samma väg de kom in. Moderkakan höll dessutom på att ge upp då den inte gav tillräckligt med fostervatten (inte konstigt med tanke på hur de var i övrigt). 

6 juni 16:35 föddes Meja, 50cm och 3060g kärlek. 

Vi blev kvar till 9 juni på sjukhuset men blev inte utskrivna förens återbesöket 11juni. Barnen måste vara 72timmar innan utskrivning och jag var tvungen att ha fått igång min mage utan bakslag. 

Redan 2 dygn efter hon var född hade jag tillbaka orken och kunde äta/dricka utan att spy. 

Hundarna hämtade vi hem samma dag vi blev utskrivna, var så härligt att få krama på den igen. Dock tyckte jag alla tre hundarna var helt enorma efter en vecka utan dem med bara en liten bebis, nu känns de dock normala igen. 😅 

När Meja var 9dagar tog jag första riktiga långpromenaden på jag vet inte hur länge, var så skönt! 

Nu tränar jag och Zento minst varannandag och jag sköter allt med hundarna utom vissa rastningar som Påhl tar. Nu känns de så bra igen, att JAG kan ta hand om dem. Uppskattar det verkligen, det som var så självklart innan.  

"Hon klappar mig inte?! =( " 

Nu är Påhls föräldrars tomt inhängnad igen! Så nu kan hundarna vara lösa där (de bor precis jämte en 50väg och en korsning, på andra sidan korsningen är tågbana, där de går många tåg varje timma). 

Väldigt skönt att kunna aktivera hundarna med godisletande och själv bara behöva sitta på en stol och titta på. Tyvärr har jag blivit mycket sämre och vågar inte själv ta bilen dit (12min bort). Hoppas verkligen bebis kommer snart eller att de ger med sig och gör en igångsättning som min barnmorska vill skall ske NU (eller snarare förra veckan). 

Ize var med min far i lördags och jobbade i monter för vår kapplöpningsklubb på hundensdag i Borås. Ize tyckte som vanligt att hans jobb var toppen, folk tittade på honom och han blev klappad. Ize gillar helt enkelt att göra reklam för rasen och sporten, han som inte ens springer. =) 

Vi har jobbat med leken på Zento och nu jäklar vågar han äntligen kampa med Påhl utan att känna de minsta obehag trots beröring på kroppen. Hoppas de släpper med andra personer med nu. Från att inte kampa alls, till att kampa med mig, till att kampa med Påhl är många framsteg för en Zento. Men han tycker fortfarande de viktigaste i världen är att alla ska krama på honom, Gull-pojken. 

Zento i sin trägård, Påhls föräldrar säger att de är hundarnas. Barnbarnen får då inte leka där om hundarna skall vara där, för de är hundarnas ställe. 😂

 

Ser ingen nackdel att ha en malle och vara rörelsebegränsad

Jag är förtillfället rörelsebegränsad som ni kanske vet (nu är de dock bara 19dagar kvar till bf). 

Låg precis och tänkte på detta med hundar och hur de fungerar när livet inte är som vanligt. Både Rebuz och Zento har tagit det så bra när de blivit sådana perioder, men nu förstår jag nog varför. De båda är ju av raser där man alltid får hör att de kräver så mycket, vilket såklart är sant. De är ju inga sällskapshundar.

Jag tror både Zento och Rebuz har kunnat ta de bra just för att de är av raser som alltid ger 100% oavsett vad man gör. De är alltså väldigt lätt att göra en liten aktivering som tar ganska mycket i huvudet på dem. Dessutom är det ju mycket roligare att träna hundar som gör allt för att förstå och göra rätt, än hundar man måste motivera upp. 

Så tackar vet jag hundar med lite intensitet i som är föriga! =D

En ovanligt aktiv dag för den gravida matten

Idag har jag fått gjort en hel del saker, som jag nu såklart fått lida för. Får hoppas att sömnen inte blir sämre än vad den redan är inatt. 

Igår tvättade jag upp alla textiler till bebis, så idag var de bara ta tag i att vika och lägga in i garderoben. Jag passade dessutom på att bädda vagnen och vaggan (som sambon skruvade ihop i måndags). 

Egentligen har jag inte haft de minsta lust att fixa något till bebis än, trots att de nu är mindre än en månad kvar. Jag har verkligen inte förstått än att det faktiskt är en bebis påriktigt i min mage. Det känns som en ailien! Kan verkligen inte se mig själv som en mamma som de är nu, skrämmande. Men jag tänkte att om jag fixar iordning det mesta så kanske de börjar kännas verkligt. 

Zento var såklart med och "hjälpte" till att fixa allt. 

Jag har dessutom gått två(!) promenader på 50min. Kom och tänka på att både jag och sambon bara gått med hundarna och hållt i hantaget längst ut de senare månaderna (förutom vid möten). Insåg att Zento helt plötsligt inte kunde gå med kort koppel utan förväntade sig direkt att bli utsläppt igen. Det fick alltså bli hårdträning på att kunna gå i kortkoppel, känns nämligen som ett måste sen med vagnen för att få de att fungera. 

Nöjd med resultatet för dagen, dock fick jag påminna ibland. Det får vi helt enkelt träna vidare på så det blir en normal grej. 

Zentos resa

Zento har ju haft en liten annorlunda uppväxt. Vilket märks då han inte alls är som hundar i hans ålder utan är som en yngre hund. Det är väldigt intressant att reflektera över hur han är. 

Han har nu bott hos mig i 4 månader och har gjort en fin utveckling. Från att inte våga kampa till att bli tokig och tycka de är så roligt att leka med mig. Han kampar med personer han känner om jag är i närheten, han behöver alltså fortfarande en del stöd. 

Nu har han även börjat bli lite unghundstrotsig och provar lite gränser. Med ytterst lite styrning är han som vanligt, en väldigt enkel och rolig hund. 

Han är inte alls som Rebuz vad de gäller att ta hem nya hundar. Med Rebuz var det ju bara en liten promenad och sedan gå in och ta av kopplen så var det lugnt och harmoniskt. Zento är mer uppassande och behöver i de läget styrning för att ge space till nya hunden.  Nu gör de ju absolut ingenting att han är sådan då jag nu och i framtiden inte kommer ta hem hundar på samma sätt som tidigare. 

Jag tror de finns en hel del humör i min gula nalle som jag inte fått se än. Dock är de skönt att han inte visat det än så han först har tid att växa upp, så han själv kan hantera det. 

Zento har ju inte bara den mentala resan att växa upp med. Hans kropp var ju inget att hänga i granen då han precis blivit av med mask när han kom till mig. Vet inte hur många avmaskningar han fått innan de tillslut gav med sig. 

När han kom till mig vägde han 23kg och både muskler och fett behövdes verkligen. Nu väger han 32kg, fortfarande tunn och behöver muskler. Första 5 kilona var lätta att få upp honom i, resten har vi kämpat mycket med. Han går ändå uppåt i vikt så det får jag vara nöjd över. Vill att han skall komma upp minst 1kg i fett till, då revbenen syns allt för tydligt. Unghundar kan ju vara svåra att få upp i vikt i vanliga fall och ha perioder där de ser hemska ut, men Zento som inte haft något att ta av från början blir de såklart värre med. 

Tur han är söt trots sin rangliga kropp. ❤️

Att bli begränsad

Att jag skulle bli såhär begränsad av min graviditet kunde jag inte drömma om. Det fanns inte i mina tankar att de kunde bli så tokigt. 

Att verkligen vara beroende av andra för att få de fungera med mitt intresse och älskade hundar är jobbigt. Jag har iallafall världens bästa sambo som hjälper till så mycket han kan. Ser till att jag vilar så jag orkar göra de roliga med hundarna. Bara enkla grejer som mata hundarna är jobbigt. Får ingen luft när jag böjer mig framåt och blir oftast så illamående att spy är ett måste. 

Pepper bor hos mamma och pappa, tanken var väl att de inte skulle bli så förens maj. Men de räcker gott med en sällskapshund och en unghund som ändå skall ha sitt. Pepper har de verkligen bra där, bättre än vad han hade haft de hos mig nu. Men det är ändå jobbig att släppa taget, han är ändå min första hund som jag lärt mig så mycket på. Men de är bra för mamma och pappa att ha Pepper, nu måste de ut och röra på sig i friska luften! 

Zento är min glädjespridare om dagarna, han blir så glad för minsta lilla och visar verkligen sin kärlek. Han älskar verkligen att stå på bakbenen och kramas, undra hur länge han hade kunnat stå så, "lilla" gullehunden. 

Gör iallafall allt för att hundarna inte skall bli lidande, de har inte bett om att få komma till mig. De skall ha de så bra som de bara går. 

Glada Zento! <3

Hur de kommer sig att jag har hund

Jag hade alltid tyckt vi kunde ha hund hemma i familjen. Dock får jag tacka min bror med fler att jag idag har hund. 

Jag gick vid denna tidpunkt i 6an. Det kändes väl som vilken dag som helst, när de plötsligt kommer 1 hund inspringandes genom källaren och sedan upp i vardagsrummet. En väldigt stisstig svart korthårig mellanstor hund. Jag går då ner i källarn och möter ytterliggare 2 hundar, en greyhound och en boxer. Min bror och några personer är med i källarn (där hans rum var). 

Jag blir direkt helt stum, en livslevande greyhound i mitt hem?! Kärlek vid första ögonblicket från min sida kan jag säga. Var farsinerad över dessa vackra hundar jag sett springa så otroligt snabbt på tv. 

De visade sig att min bror skaffat sig en tjej som hade de två sista hundarna jag såg. Kommer aldrig glömma lyckan när jag fick gå ut med denna fina greyhoundtjej. Förstod inte hur en hund kunde vara så snäll och lättsam. 

Greyhounden åkte till tjejens mamma (som var den huvudsakliga ägarn) och jag saknade henne så. Men jag fick följa med ut i skogen med boxern och se både uppletande och spår. Andra gången jag var med ute fick jag lägga ett eget spår och prova hur de var att spåra med hunden. Kan än idag tänka på den häftiga känslan det var. Att en hund ens gick att lära och att den hade en så bra näsa. 

Tiden gick och min bror och tjejen flyttade, det var väldigt tråkigt att vara utan hund hemma. Men tackvare det förstod mina föräldrar att vi faktiskt kunde ha hund. 

Mamma och pappa ville båda ha schäfer. Mamma är uppväxt med schäfrar som gårdshundar och pappa hade en svart schäfer i sin vänskapsktets i sin ungdom som han än idag minns. Jag ville då inte ha en schäfer, de fällder massor och krävder massa arbete. Jag ville såklart ha en greyhound, de fanns ju inget häftigare! 

Mamma och pappa var med och valde hund för att de trodde väl jag skulle tröttna på hund. Det är väl inte konstigt det, var ändå bara 13år. De blev helt enkelt en Pepper! 

De senaste lydnadspassen har inte alls känts roliga, vilket känns hemskt att erkänna. Saknaden efter glädjen jag och Rebuz hade som ett team bubblar upp. Jag vet att det tar tid att verkligen få en ordentlig relation med en hund, men jag önskar att det bara hände direkt. 

Det är verkligen inget fel på Zento, men han är inte Rebuz. Jag vet att allting kommer tidsnog, jag lovade mig ändå att inte stressa fram något alls med Zento. 

Jag har valt att lägga allt med lydnad på hyllan och se till att bara göra roliga saker. Zento är ju trots allt en lycklig klumpig unghund som man bara älskar. 

Vi borde ta tag i att spåra, jag vill ju att han skall kunna asfaltsspåra ordentligt när bebisen kommit. 

Igår var vi på allmänlydnadskurs igen. Fick verkligen prova hur bra mitt nej var. Väldigt skönt att hunden lägger bak öronen och bryter direkt. Dessutom att han är samma glada hund när han valt att komma till mig. 

Zento på allmänlydnadskurs

Dagen började inte så bra idag. Ize hade väl en dålig dag eller liknande. Blev så trött/frustrerad/arg på honom att när vi skulle åka till klubben åkte han in igen. Han fick helt enkelt inte hänga med. 

Såklart startade inte bilen. Lyckades lösa det genom att prata med min far i telefon och vi kom fram till att de var batteriet. Letade upp ett annat batteri och startkablar, något jag aldrig använt tidigare. Det gick bra och batterit och kablarna fick åka med till klubben, så jag kunde komma där ifrån sedan med.

Väl på klubben fick jag en frågan om jag ville vara med på allmänlydnadskurs, de som skulle gå var nämligen så få. Valde att ta Zento för de skulle ändå vara nyttigt för honom. 

Började inne i stugan, tycker Zento skötte sig bra trots att en liten fralla i samma ålder "utmanade" honom väldigt mycket (skällde,morrade, stirrade). Fick avleda några gånger när Zento var påväg att ta efter de dåliga beteendet. Han har precis kommit in i könsmognaden så jag vill inte veta hur mycket som verkligen spökar i hans huvud. 

När vi gick ut skulle vi träna på att ha hundarna lösa. Alla fick då varsin lina som vi skulle trampa på vid behov. Blev en hel del störningar, allt från kastade bollar precis jämte till jakt (leksak som drogs med hjälp av en lina). Måste säga att de ändå var nyttigt för MIG, jag kommer nu våga lita på Zento ännu mer. 

Av en händelse så blev nästa uppgift att vi själva skulle lära hunden stå på kommando. Det var ju bra, har tänkt så länge att ta tag i det med Zento men det har inte blivit av. Nu när vi påbörjat det är det ju bara fortsätta. 

Jag tycker dessutom det är väldigt intressant att höra "vanliga" hundägare och hur dem tänker. Saker som jag alltid sett som självklart som de inte alls förstår mm. 

Att orka ta sig i kragen

Jag måste verkligen ta mig i kragen och ringa veterinären för att få Ize utdömd som tävlingshund. De skulle jag gjort redan tidigt i höstas, men allt blev uppskjutet eftersom de var så mycket med Rebuz. Det kändes bättre att ta "en sak i taget". 

Det är väldigt onödiga försäkringspengar att ha han ståendes som kapplöpningshund. Att försöka dra ner på utgifter inför bebis känns som en bra grej att göra, eftersom det kostar en hel del. 

Det känns ändå lite sorgligt att han skall dömmas ut, men han kommer aldrig bli något mer än en sällskapshund. Hans ena bakben är ju inget att göra åt. Han lever sitt lyckliga liv på rosamoln som sällskapshund. 

Grinig hund som var tvungen att gå på promenad, stackarn som tycker att gå i ide vore en bra lösning. =D

Ize fick sig en avhyvling

Hela natten för min del var helt katastrof, så ont i fogarna för att jag gått så mycket dagen innan. Att jag aldrig lär mig av misstagen.. 

Bestämde därför att de fick bli en vilodag för min del. Men Ozzy skulle ju rastas så jag övertalade min kära far att vi kunde åka och titta till greyhoundpark. Ozzy plockade vi upp på vägen då de inte är en så stor omväg att köra för att hämta honom. 

Kastade leksaker och godis, sedan släppte jag ut alla fyra galningarna ihop. Ize fick direkt ett hjärnsläpp eller liknande och Zento råkade ut för "behandlingen" Rebuz råkade ut för om jag inte sa till Ize. Dvs Ize hängde sig i nackskinnet och sprang glatt med jämte.. 

Zento uppskattade de inte (vilket jag förstår). Ize blev något chokad över att någon sa till HONOM?! Rebuz lät ju alltid Ize göra som han ville, på gott och ont (mest ont). Ize skaffade alltså på sig ett blåmärke och blev av med lite päls. Han lyckades även skrapa upp lite av hasen, bara ett skrapsår. Greyhounds tål ju verkligen ingenting, bara tunnpäls och tunnhud. 

Var väldigt glad över att min far var med så han kunde hjälpa till att gå ner hundarna efter de sprungit och busat i snön. Dessutom var de skönt att han körde, då slapp jag ta min bil vars koppling är trög. 

Sötaste Zento som var nöjd hemma efter att sprungit på stora ytor. Nu börjar man se att han börjar bredda sig i kroppen, spännande vad han landar på i vikt. Någon dag efter han blivit 8månader så vägde han 27,5kg. Han är ändå väldigt omogen i kroppen för sin ålder, så jag tror han kommer hamna på runt 34kg i alla fall. 

Att tänka på aktivitetsnivån man bygger

Jag försöker verkligen tänka på hur jag bygger upp Zento. Hur jag kan hålla aktivitetsnivån lagom. Att vara noga med vilodagar mm. 

Eftersom jag vet att livet till sommaren kommer ändras. Det kommer inte bara vara hundarna och Påhl att tänka på. Bebis kommer kräva massor från mig, jag vet dessutom inte om de kommer vara svårt att komma in i en vardag. 

Hundarna skall såklart ändå ha sitt, men det är onödigt att bygga upp en hund som förväntar sig massor varje dag. Jag var så nöd med vad jag lyckades åstadkomma med Rebuz. Att jag kunde träna honom varjedag en period för att sedan vila från träningen i veckor. Han låg alltid nära och snarkade nöjt. Att få en sådan underbart enkelhund hemma igen kommer jag nog aldrig lyckas med. 

Med Zento har jag tänkt att enkelt kunna träna honom med lydnad, hårdaspår och uppletande. Då kan lätt en vagn vara med nära och dessutom tar de inte speciellt långtid varjegång. Därför blir fokuset på det nu innan bebis kommer. Att komma längre i lydnaden och börja påriktigt med spår och uppletande. 

Anpassning till ny hund

Jag har tyckt det vart jättesvårt att träna med Zento, då han är motsatsen till Rebuz. 

Med Rebuz var de klart och tydligt som gällde, han fick absolut inte ta egna initiativ mm. Jag belönade honom med lugnande signaler och allt vad jag gjorde i träningen skulle vara just lugnande. Allt för att hålla ihop den lilla explosiva raketen. 

Zento behöver få ta egna initiativ, jag behöver belöna honom på ett mycket glatt sätt mm. 

Idag var första passet där jag kände att jag äntligen börjat vänja mig vid detta utan att behöva tänka vad jag gör. Så himla härligt att äntligen känna att det inte är svårt eller jobbigt längre. 

Idag värmde vi upp med "välja mig övning", så himla roligt tycker Zento vilket verkligen märks. Jag kunde dessutom belöna honom med leksak för första gången! 

Sen fortsatte vi med liggträningen. Började checka av ligg från stillastående, så han hade rätt teknik. Fortsatte sedan med att backa och sedan säga ligg samtidigt som jag stanna upp. Sista gången blev det ett ligg när jag fortfarande backade, vilket han klarade med bravur. 

Blev lite apportträning med fokus på belöningen. Jag vill att godiset skall vara mer värt än apporten. Nu tränar vi bara gripande med apporten, men märks att de finns mycket föremålsintresse långt där inne. Jag får tänka mig för så Zento inte blir en egoist. 

Avslutade som vanligt med gos innan vi var klara. Mycket nöjd matte till go'a Zento. 

Finaste älgen. 

Vad man tycker är viktigt att träna

Vad man tycker är viktigt att träna kan påverkas mycket av problem eller svårigheter man haft. 

Rebuz hade en liten nackdel, som inte många la märket till. Jag vågar påstå att han hade noll föremålsintresse. Men däremot hade han en kamplust utan dess like, därför var blev de ändå inget problem med att hämta föremål. De visade sig väldigt mycket när han skulle hålla ett föremål, han tyckte de var svårt och jobbigt. Nästan så att föremålet var äckligt. Apporten var ett helvete, han tänkte direkt kamp när han såg apportbocken. Slutade såklart med tugg i frustration. Jag gick emot alla mina principer i träning, vilket antagligen hade blivit den totala lösningen, om jag fått mer tid. Det var dessutom som ett ljus gick upp i de lilla huvudet när jag sa åt honom att "nu håller du den banne mig". 

Det var mycket tid jag la ner på apporten innan jag nästan gett upp med tugget. Därför kändes de bra nu idag att redan nu börja träna apporten med Zento. Det var som en lättnad att han inte tänkte tugg, även om jag vet att skulle han tugga skulle de vara betydligt mycket lättare att träna bort eftersom han har föremålsintresse. 

De är ändå två helt olika hundar, ändå vill jag redan nu se till att börja med apporten. Vet att de är andra moment som jag aldrig kommer få till lika bra med Zento, men de prioriterar jag inte eftersom Rebuz gjorde de helt grymt.  Sjukt hur lättpåverkad man är. 

Att man kan bli besviken när träningen gått bra

Idag träffades jag och Emma för träning, jag skulle träna älgkalven Zento och hon hade hämtat hennes mammas hund aussien Ozzy. Dock tränade faktiskt Emma sina egna hundar med, till och med Bråka var på bra humör och verkade peppad för träning. Farsinerad över att hon inte tröttnat på hundträning när hon har två måndagsexemplar av holländare. Jag hade garanterat tröttnat på hund om jag hade sådana hundar. Tur hon får låna hennes mammas hund nu när hon lagt ner planen på att någongång tävla Bråka i lydnad. 

Zento var på riktigt bushumör idag! Bestämde att jag skulle ha lina på honom som Emma fick hålla. Försökte verkligen utmana honom med att vara nära några andra som tränade framåtsändande. Men älgkalven Zento tyckte de var bäst att vara nära sin "mamma" och strunta i de andra. Jag ville verkligen att han skulle få en reaktion och låsa sig för att se hur svårt de hade varit att få honom på andra  tankar. Får väl helt enkelt säga att jag är besviken fast de gick väldigt bra. Ärligtalat vet jag inte ens varför jag har lina på honom, jag vet att i värstafall räcker det med ett nej. 

Idag har jag haft honom i en månad, tycker "smekmånaden" borde vara slut nu. Såhär snäll och lättsam kan inte en hund vara, det är ju löjligt hunden är snart 8månader på pappret. (Fast han ligger efter väldigt i huvudet eftersom han stått mestadels i hundgård). 

De betyder även att de var en månadsedan jag sa hejdå till min halvrandiga Buzunge. Vill bara ha tillbaka honom, min älskade skugga. <3 

Trött på "förbudet" att styra sin hund

Jag är fruktansvärt trött på de "morderna" att man inte får styra sin hund. Att säga nej och kräva att hunden gör de man säger är hemskt enligt vissa. 

Jag har synen att i Vardagslydnaden bestämmer JAG. Behöver jag säga åt hunden att skärpa sig så gör jag det. Där är de ett krav på hunden att den lyssnar på det jag säger. 

Däremot tycker jag att tävlingslydnaden är på hundens villkor. Där är de jag som hundförare som skall motivera hunden att vilja jobba ihop med mig. Vill inte hunden så har jag som hundförare misslyckats och får tänka om. 

Jag tycker de är viktigt att skilja på vardagslydnad och tävlingslydnad. Dessutom tycker jag inte det är negativt för relationen att kunna styra sin hund i vardagen, snarare väldigt tvärtom. Hunden skall lita på mig och mina val, även fast de är en jobbig situation för hunden. 

Även Ize som är obrydd och en extremt lycklig hund behöver jag ibland styra. Det är inte nödvändigt att flyga av lycka varjegång man blir glad (han blir lycklig för väldigt lite). Han behöver komma ner på jorden och inte sväva på sina rosa fluffiga moln långt upp i himlen. 

Bebisinlägg-igen

Idag var de dags för ett nytt ultraljud! Nervös som jag vet inte vad var jag före, väntan i väntrummet var hemsk. De gick som tur är bra och allt såg fint ut. *phu* 

Tänker bara mer och mer på hur tiden efteråt kommer bli med hundarna och alltihop. Jag försöker även nu hitta bra promenadvägar för barnvagn, jobbigt när jag älskar att bara gå rätt ut i skogen. 

Borde väl även ta tag i att lära Zento gå bredvid vagn och hur man uppförsig jämte vagn. De blir säkert inga problem men ändå skönt att ha det lite invant. De andra hundarna är redan vana vid vagn, även om Pepper ytterstsällan kommer vara med mig. 

Ska se till att även träna in ett uppletande på Zento innan barnet kommer. Så enkel aktivering som både tar fysiskt och mentalt som ändå går fort att göra. Uppletande var mitt favorit moment/aktivering med Rebuz, hoppas jag kan gilla de lika mycket med Zento. 

Zentos träning

Fick önskemål om att jag skulle skriva om Zentos träning. 

Zento och jag tränar egentligen inget speciellt, vi håller mest på att lära känna varandra. De vi verkligen fokuserar på är att han skall bry sig mest om mig. De är han som skall söka min uppmärksamhet och inte tvärtom. Duktig är han även om vissa grejer är svårt, godis är de absolut svåraste! 

Inkallningen jobbar vi med på, han sticker inte men ibland stannar han upp för att tex äta snö. De har blivit mycket bättre så jag skall väl vara väldigt nöjd. 

Sitt kunde han när han kom. 

Ligg lägger jag en del tid på nu. Han har haft lite svårt med tekniken, men ju mer han går upp i vikt och muskler så har de blivit så mycket bättre.

Stadga har vi med börjat med lite på med omvändlockelse. Vill inte träna för mycket då jag känner att han har så lätt för stadgan. Dumt om han blir en sådan som har svårt att röra sig för han är så inne i stadgatänket. 

Ingångar har vi kört 4 pass med. Fick äta upp klossträningen då hunden bokstavligttalat höll på att slå ihjälsig. Han har ju verkligen ingen koll på sin kropp. Visar in honom och får lägga på klossen senare när han fått styrsel på kroppen. 

Idag fick jag även något nytt att träna på, lätt att glömma att han är från Belgien där de har helt annat träningstänk. Nu skall han tränas med föremål mot kroppen och byggas sakta i kampen med belastning. Förstår verkligen varför hunden blev låg vid borstning nu. Lilla stackarn. 

Nierlenders Nulliceto

Nu är han min! Nierlenders Nulliceto "Zento" är verkligen min, känns så ofattbart att han är min. 

I fredags var vi på Krokasmeden och skrev pappren på honom. Kan inte tacka nog att jag fått denna chansen att köpa denna fina hund. Att hitta en så bra hund i denna åldern (7-8 månader) som inte är tränad är inte speciellt lätt. 

I onsdags på kursen vi går kunde han inte kampa med belastning med Angelica (instruktören), då gick han bara och ställde sig vid mig. Igår på kursen blev han både belastad och fick till grymma bett. Att hunden inte varvar upp de minsta i kampen (leken) känns med helt sjukt. 

Vi gör stadiga framsteg i den andra träningen med, en go och stabilpojk är de verkligen.