Utmanande spår trodde matte

Igår åkte vi till sambons bror i Falköping på kalas. Vi passade på att åka extra tidigt för att träna med Zento. Hans bror bor på en liten gård med 7hektar mark, perfekt för mig eftersom han inte har marken till något speciellt. Han slår gräset för att hålla iordning bara. 

Jag sa på ett ungefär hur jag ville ha spåret och Påhl gick ut de. Under tiden hade jag Meja i bärsele och hon somnade natuligtvis strax innan det var dags att gå spåret. Påhl fick helt enkelt rasta av Zento och sedan sela på åt mig. 

Fick linan och hunden drar på så fruktansvärt, han som brukar vara så lätt och snäll att gå med i spåret. Händerna sönderbrända och Påhl fick springa och hämta vantar eftersom jag fortfarande hade Meja i bärselen. Han låg på fruktansvärt hela spåret trots att jag tyckte det skulle bli en ordentlig utmaning. 

Spåret gick över 3 åkrar och över en grusväg vid 2 ställen. Zento har tidigare bara spårar på åker två gånger. Aldrig har han heller bytt underlag. 

Det blåste ändå endel men vid några ställen kunde jag se vart spåret var lagt och han höll sig verkligen i spårkärnan trots den höga farten. Kändes som han var ett lok som gick sin tur och drog det tunga lasset. 

Meja sov hela spåret så när det fina arbetet skulle belönas fick Påhl rycka in och belöna! 

Sen fick jag syn på mina händer som började göra något fruktansvärt ont. Huden var (är) borta på väldigt många ställen både på fingrarna och i handflatan. Idag är det värre bara hålla i saker är hemskt, tappade kopplen ett antal gånger under morgonrundan. 

Gårdagens lärdom, var alltid på den säkrasidan. Hunden är en varelse som kan ändra sig.