Jag gick vid denna tidpunkt i 6an. Det kändes väl som vilken dag som helst, när de plötsligt kommer 1 hund inspringandes genom källaren och sedan upp i vardagsrummet. En väldigt stisstig svart korthårig mellanstor hund. Jag går då ner i källarn och möter ytterliggare 2 hundar, en greyhound och en boxer. Min bror och några personer är med i källarn (där hans rum var).
Jag blir direkt helt stum, en livslevande greyhound i mitt hem?! Kärlek vid första ögonblicket från min sida kan jag säga. Var farsinerad över dessa vackra hundar jag sett springa så otroligt snabbt på tv.
De visade sig att min bror skaffat sig en tjej som hade de två sista hundarna jag såg. Kommer aldrig glömma lyckan när jag fick gå ut med denna fina greyhoundtjej. Förstod inte hur en hund kunde vara så snäll och lättsam.
Greyhounden åkte till tjejens mamma (som var den huvudsakliga ägarn) och jag saknade henne så. Men jag fick följa med ut i skogen med boxern och se både uppletande och spår. Andra gången jag var med ute fick jag lägga ett eget spår och prova hur de var att spåra med hunden. Kan än idag tänka på den häftiga känslan det var. Att en hund ens gick att lära och att den hade en så bra näsa.
Tiden gick och min bror och tjejen flyttade, det var väldigt tråkigt att vara utan hund hemma. Men tackvare det förstod mina föräldrar att vi faktiskt kunde ha hund.
Mamma och pappa ville båda ha schäfer. Mamma är uppväxt med schäfrar som gårdshundar och pappa hade en svart schäfer i sin vänskapsktets i sin ungdom som han än idag minns. Jag ville då inte ha en schäfer, de fällder massor och krävder massa arbete. Jag ville såklart ha en greyhound, de fanns ju inget häftigare!
Mamma och pappa var med och valde hund för att de trodde väl jag skulle tröttna på hund. Det är väl inte konstigt det, var ändå bara 13år. De blev helt enkelt en Pepper!
