I söndags hade Ize en väldigt bra dag, farsdag så mina syskon och jag träffades hos våra föräldrar. Ize var jätteglad eftersom min systers döttrar var där. Han älskar att ligga i soffan och ha huvudet i deras knän. Där får han så mycket klappar och pussar, precis som han ville.
Han var så pigg och glad att jag hoppades att han nu blivit bra och att den svullna nerven gett med sig.
Tyvärr var så inte fallet. I måndags var det många kramper. Han kunde knappt röra sig. Kramperna kom tätare och tätare framåt eftermiddagen/kvällen.
Runt kvart över 5 ringde jag min pappa och sa att han får fixa en avlivningstid NU. Han var på jobbet och enda veterinären som var öppet svarade inte. Så han slutade då och åkte dit.
De hade tid och jag kunde komma. Meja och Påhl sa Hejdå. Meja fick ge Ize mjukost från sin hand, vilket hon tyckte var jättekul!
I bilen bröt jag ihop fullständigt, tack och lov har jag världens finaste vän Erika som pratade med mig hela vägen in.
Väl där träffade jag pappa, han hade förberett allt. Var bara för mig att skriva på pappret på avlivningen.
Ize somnade med mjukosttuben i munnen, väldigt stilla och lugnt.
Nu slipper han ha ont, men jag fick aldrig ett riktigt svar på vad det var för fel.
Nu kan han vara med sin Rebuz som han älskade så mycket.
Ize var verkligen en speciellhund på många vis. I hans värld fanns inte bitterhet mer eller illska. Han tog allt på sitt egna glada sätt. Älskade, älskade Ize <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar