Att orka ta sig i kragen

Jag måste verkligen ta mig i kragen och ringa veterinären för att få Ize utdömd som tävlingshund. De skulle jag gjort redan tidigt i höstas, men allt blev uppskjutet eftersom de var så mycket med Rebuz. Det kändes bättre att ta "en sak i taget". 

Det är väldigt onödiga försäkringspengar att ha han ståendes som kapplöpningshund. Att försöka dra ner på utgifter inför bebis känns som en bra grej att göra, eftersom det kostar en hel del. 

Det känns ändå lite sorgligt att han skall dömmas ut, men han kommer aldrig bli något mer än en sällskapshund. Hans ena bakben är ju inget att göra åt. Han lever sitt lyckliga liv på rosamoln som sällskapshund. 

Grinig hund som var tvungen att gå på promenad, stackarn som tycker att gå i ide vore en bra lösning. =D