Alla tar saker olika

När Arkilez (min förra greyhound) fick tas bort var Rebuz 3 veckor. Alltså hade jag 5 veckor med bara Pepper innan jag hämtade mitt älskade piraya. De var redan bestämt att jag skulle ha en hund ur den kullen. Hade det inte varit bestämt hade jag nog inte skaffat en ny hund över huvudtaget, de hade lixom inte blivit att jag kunde efter sorgen. Jag är alltså inte ute efter att byta ut hunden som lämnat mig utan jag har behövt något annat att tänka på. Ett sätt att hantera sorgen. 

Jag har även denna gång haft tur. Angelica visste om en hund som skulle bli perfekt till mig. Eftersom jag är gravid känner jag att en valp inte är aktuell. Först hitta en vettig kull och sedan få en individ som inte kommer hinna bli så gammal när barnet kommer känns bara dumt. Men i alla fall, nu sitter jag här i soffan med en belgisk import på 7månader som jag har på prov i 2veckor. En väldigt enkel hund som är så gott som orörd. Jag vill ha en hund att lägga grunder på själv så de känns jättebra. 

Tänker kalla honom Zento. :) 

Sov gott min älskade prins

Rebuz fick igår lämna jordlivet. Hans ben kunde inte bli bra, som bäst hade han kunnat gå rastningsrundor runt kvarteret. Det hade inte blivit ett hundliv han förtjänar. 

Nu i helgen har han fått göra allt han älskar, allt från gosa till bitas. Jag vet att hans sista dagar blev lyckliga i alla fall. 

Fy fan vad livet är orättvist, rättvisa är inget som existerar. 

Hålet i hjärtat blir bara större och större, men jag vet att Rebuz och Arkilez väntar på mig. Älskar er mina fina änglar. <3

Undra hur jag ska klara mig utan mitt lyckopiller i livet? 

Rebuz uppdatering

I tisdags fick jag ett otroligt tråkigt besked. De veterinärerna som behandlat Rebuz tror inte han kommer bli bra. 

Jag är helt knäckt, från att alla sagt att "detta är ingenting, de kommer säkert bli bra, de är så få hundar som inte blir bra." 

Rebuz är mitt hjärtegull, jag vill bara att han skall bli bra. Han är hunden jag alltid tar med mig om jag skall någonstans. Han förtjänar att bli bra. Blir han inte bra måste jag ta de värsta beslutet i världen. De går inte ha en Rebuz som inte får träna, de är inget hundliv för en så aktiv hund. 

Vill bara gräva ner mig med honom och komma fram när allt är bra. 

Årets luciatåg

Såhär blev årets luciatåg. Rebuz skulle varit tomte som alltid men Ize vägrade vara pepparkakshus. Tur Rebuz är så medgörlig och går med på allt. 

Pepper hälsar att vagnen drar man, står still är töntigt när man är drag-ren. 

Snö!

Påhl hade ringt mig imorse från jobbet för att berätta att de snöade massor i Borås. (Själv jobbade han i ösregn). Själv vaknade jag inte förens klockan 10, ojdå. Kände mig dock piggare och riktigt taggad, men de gick över innan jag fick på mig kläderna. Att vara gravid är INTE kul, de satans illamåendet och spyorna blir verkligen inte bättre. 

Släppte ut en överlycklig Pepper som måste trott att han kommit till himlen. Han vägrade komma in så jag fick gå och hämta honom.

Ize är en sort för sig, som vissa av er kanske vet. Han studsade runt och försökte inte nudda snön(?). Snabbt sprang han upp på trappan och ville in. Tur att jag var ute med honom och såg att han inte gjort några behov alls. Var bara kalla ner honom igen, då skyndade han sig att kissa och smita upp på trappan igen. De fick väl duga, för den älskade skithunden. 

Så var de Rebuz tur, jag råkade visst fortfarande vara gravid och försökte lyfta honom 3 gånger, men de slutade aldrig bra. Tur min snälla pappa kom till undsättning och tog ut en mycket galen Rebuz. Fina överslagshandlingar i form av att kasta sig ner och äta massa snö. Vet inte hur många gånger pappa höll på att trilla tackvare Rebuz. 

Är de något speciellt ni vill att jag skall skriva om? Blir mest om Rebuz, men ni kanske vill att jag skall skriva om de andra hundarna med? 

Tredje sprutan tagen

Dagens veterinär besök blev både lyckat och inte. Börjar med att berätta det dåliga, så blir de positivt på slutet. 

Jag kommer inte kunna räkna med att träna Rebuz i februari. Har vi tur kan vi sikta på april. Då pratar vi om enkla grejer som spår och kontrollerade lydnadsmoment utan de minsta tryck och fart. Jag blir bara mer och mer less på denna skiten, Rebuz har varit skadad sedan augusti. Fy fan vad livet är orättvist. Dessutom kommer jag vara stor och otymplig när vi kan börja träna igen. Undra vad jag gjort för att förtjäna de här. 

Det positiva! Rebuz var lycklig och hade så bråttom till undersökningsrummet att en exakt vikt inte gick att få på honom. När han hörde veterinärens röst höll han på att hoppa (studsa) sig ur skinnet. Jag hade tur som fick ett hudgrepp i nacken och ryggen, så de gick att stoppa galen skaperna. När hon väl kom in och han fick komma upp på bordet trodde jag han skulle kissa ner sig av lycka. Allt gick så bra och hunden var nöjd tills vi skulle gå. Efter många om och men kunde han lämna rummet, tyvärr var de inte lika lätt med dörren ut. Han ställde sig och vägrade gå, tur han är enkel att bära. 

En väldig skillnad att avsky gå till veterinärn till att vägra gå där ifrån. Skithund som aldrig gör mig klok. 

Snäll husse och glömsk matte

Påhl tog igår ut Rebuz ur buren på eget intiativ. Han har inte gjort så mycket med Rebuz sedan första operationen, han är rädd för att göra något fel. Jag kanske har skrämt upp honom lite väl mycket med att man skall vara försiktig med hundar som har ont. Jag tycker i och för sig att de är bra att Påhl inte gjort något han inte vill. Är så dumt att smitta sina känslor till hunden. 

I alla fall, han tog ut Rebuz och gav honom ben. Rebuz tog benet och började tugga?! Rebuz har vägrat tugga ben sedan första operationen.  Men Rebuz tuggade i 15 minuter, sen var han helt slut. De var nog de jobbigaste han gjort på länge. 

Sen sa Påhl att han tagit ut Rebuz för han vill visa att han älskar Rebuz, han tror att Rebuz känner sig mindre älskad i buren. Jag tycker de är bra att inte bara jag tar ut Rebuz och styr upp honom. Jag hoppas verkligen Rebuz slipper buren snart, jättejobbigt att ha honom inständ på detta sätt. Tänk att de finns folk som håller sina hundar såhär som Rebuz har de nu, hemskt. 

Bevis på att Rebuz tuggade ben. 

Kom på idag att jag glömt boka tid för cartrophensprutan Rebuz skall ha imorgon, så typiskt mig. Jag hade väl ändå tur som fick en tid imorgon. Dock blir jag fortfarande lika chockad när de känner igen mitt namn och röst. Idag hann jag bara säga mitt namn innan jag fick frågan hur de var med Rebuz. 

Bara hoppas Rebuz är på lika bra humör imorgon som han var förra veckan. Eller han kan få vara på lite sämre humör, jobbigt med en hund som håller på att spricka av glädje som skall hållas lugn. 

Gårdagen

Igår var det kalas för Påhl, som fyller år på torsdag. Lastade in hundbur och Rebuz i Påhls bil, blev ett stopp för att hämta upp tårta innan vi var framme. Påhl fick ta hissen med Rebuz så jag slapp bära upp honom. Jag åker inte hiss under några omständigheter, de är en hemsk uppfinning. 

Kalaset gick fint och Rebuz var den nöjdaste av nöjda när han fick tårta, kakor och gos. Perfekt att kombinera kalas och "trötta ut Rebuz mentalt". De är nog de jobbigaste han gjort på länge om man inte räknar med operationerna. 

Påvägen hem var de verkligen glashalt ute. Man får ont i magen när man möts av många blåljus av alla tre slagen på motorvägen. De hade visst hänt många olyckor hela kvällen sen. 

Möttes av två glada hundar hemma som med vart nöjda med dagen. Bra att ha föräldrar ibland måste jag säga. 

Underskattade lugnandet

Gav inte Rebuz lugnande imorse för att se hur de går utan. Något jag verkligen ångrar nu, lätt att vara efterklok. En hund som haft burvila i 3 veckor plus vilan där han bara gått promenader i 3 månader har verkligen satt sina spår. 

Var lite som att rasta en bomb som tände och small om vartannat. Nu fick han kvällens lugnande och jag hoppas de går fort innan de ger effekt. Måste vara jobbigt att ha all den energin och inte kunna kontrollera sig själv. 

Får väl säga att Rebuz inte har problem alls med att vara lugn annars, men detta har varit för länge nu. 

Tur man lär sig av sina misstag, för detta var inte kul. ;) 

Vi längtar tills vi får komma ut i skogen och göra oss av med massa överflödig emergi. ❤️

Barn och hundar

Jag är gravid i vecka 15, därför har jag börjar tänka på de här med barn och hundar väldigt mycket. 

De är ofta jag ser saker jag inte tycker är okej. Många bortförklarar de med att barnet inte förstår, men så dumma är tyvärr inte barn som föräldrarna tror. 

Min syster flyttade hem igen när hon fick sitt andra barn som dessutom var hjärtsjukt efter de tagit slut mellan henne och barnens pappa. När hon flyttade hem var jag 15år och hade Pepper som skulle fylla 2år. Hon hade Julia 3,5år och Luna 2månader. 

Julia som redan var hundvan och visste direkt vad man fick göra och inte. Hon kunde betesig runt Pepper och allt var så enkelt eftersom vi pratat med henne från start vad som är okej och inte. Jag tog hand om Julia och Pepper väldigt mycket under vissa perioder när Luna var på sjukhuset tillsammans med min syster och mamma. 

Luna var nyfiken på Pepper redan från början och pillade gärna i hans päls om han kom fram till henne. Hon fick med lära sig direkt vad som är okej och inte, även om de var svårt för en hundälskare som henne. 

Arkilez, min förra greyhound flyttade in när Luna var 6månader. Arkilez var då en 12 veckors busig valp. De var inga problem med Luna och Arkilez någon gång. 

Luna och Arkilez. Luna var alltid glad när hon fick hålla hund (och är även idag). Hennes första ord var faktiskt "vovve" och "voff". 

Eftersom jag provat bo ihop med småbarn vet jag att de går, därför är jag inte de minsta nervös. Men jag har även folk i min närhet som inte tycker man behöver säga åt barnen och berätta, de förstår ju ändå inte. 

Till saken hör även att folk förväntar sig att de inte fungerar. Påhls farmor tyckte att mina föräldrar skall ta alla hundarna, för de kommer bli "såååå jobbigt". Mina föräldrar kommer visserligen ta Pepper, för att jag skall kunna lägga mer tid på Rebuz och Ize. Pepper blir bara glad om han slipper mig, jag är en kärring som kräver att han lyssnar direkt, bättre med min pappa som är nöjd om han lyssnar halvbra. ;) 

Jag tänker fortsätta tänka positivt på de hela, för de kommer gå utmärkt. Mina hundar är otroligt viktiga för mig och kommer fortsätta vara det. 

Sanningen gör ont till en början

Att inse sina egna brister som smittat av sig på hunden/hundarna kan vara riktigt svårt.  Speciellt när man blundat för de så länge och fått de fungera på egetvis, på ett sätt som är helt onormalt. 

När man sedan kliver utanför sin trygghet och upptäcker hur illa de verkligen är känns de i hjärtat lovar jag. Jag behövde dock verkligen de hemska uppvaknandet för att förstå, så jag bar mig åt för att hantera min stress och press är bara sjukt.  

Uppvaknandet gjorde mig ändå väldigt sporrad att ta tag i MINA problem. De har blivit mycket bättre, men bara när jag är med hundarna. Utan hundarna är mycket saker fortfarande svårt. Dock har även Rebuz skada hjälpt mig att förbättra mina problem, eftersom jag blev väldigt tvingad att utmana mig själv längre än vad jag trott var möjligt. 

Hundarna mår bättre och jag mår bättre. De är inte hälsosamt att vara rädd och nervös när man är ute bland folk. 

Rebuz är min bästa läromästare, han märker direkt och då måste jag styra upp mig själv för att de inte skall bli fel för honom. Utan honom hade jag inte tagit tag i det och då hade jag inte kommit någon vart i livet. 

Utan mina fina vänner som stöttat mig så oerhört hade de inte heller gått, jag är tacksam som har er.  

Rebuz hunden som gör de omöjliga

Rebuz skadade sig i augusti, vilket vi först bara trodde var muskelärt. De blev inte bättre efter massage och vila, så ett veterinärbesök fick de bli. 

Hos veterinären klämdes och kändes de först när han var vaken, men inga stora fel hittades. Efter han fått lugnande visade de sig att han fått Patellaluxation. De blev röntgen och då såg man att knäskålen var fin, vilket den inte borde vart med tanke på patellan. 

Efter Jonna som veterinären heter ringt en duktig ortoped (Henrik) på just Patellaluxation så bestämdes de att vi skulle börja på rehab. Blev de bättre på en månad så skulle vi bara fortsätta med rehaben och operation skulle inte behövas. 

De blev betydligt bättre och Rebuz gick på vattentrask två gånger i veckan plus träning i skogen varje dag. I november fick vi börja träna enkla lydnads övningar utan fart och spåra. Två lydnadspass och ett spår fick vi ihop innan olyckan var framme. 

Var bara boka ett besök till veterinären igen, vi fick en akuttid samma dag (måndag). Jonna kände på Rebuz och nu kunde hon känna i vaket tillstånd hur illa de var. Hon ringde Henrik och vi fick en tid för operation redan på onsdagen. 

När vi träffade Henrik på onsdagsmorgonen och han kände på Rebuz knä trodde han inte att de vi berättade var sant. De skall visst vara omöjligt att dra knät urled utan att korsbandet går eller blir ordentligt skadat. Så han var helt säker på att Rebuz var född med en defekt i knät. 

När operationen var klar fick vi en ursäkt, för att de vi berättat faktiskt var sant. Han hade letar efter skador på korsbandet mm, men allt var fint. Jag hade alltså en hund utan defekt som lyckats få Patellaluxation av en skada. 

Trött hund på uppvaket som vi fick vara med på, för att Rebuz skulle ha de så bra som möjligt. Tre timmar tog de för honom att vakna, vet sedan innan att han är svår väckt. 

På måndagen (5 dagar efter operationen) när jag bär ut honom för dagens första kiss får jag en chock. Knät var urled, de gick inte "klicka tillbaka det" som jag fick göra före operationen när de hände. Samtal till veterinären och vi fick en akuttid för kontroll. Väl där kunde han se att jag även denna gång haft rätt.

Ny operation dagen efter (6 dagar efter första operationen). 

De blev röntgen för att se om stiften han fått i benet släppt, men nej de såg fint ut. Så de fick bli en "överraskning" när de öppnade upp igen. 

Operationen tog över två och en halv timme, första tog ca en timme. Så de var en väldigt nervös väntan, speciellt eftersom jag denna gång var där själv. 

De var stygnen på ledkapseln som skurit sönder ledkapseln, som orsakade de hela. Men på operationen gjorde de allt för de inte skall hända igen. De gjorde bland annat knäskåran djupare och borrade hål i knäskålen och fäste en tråd genom. Det blev alltså mer som en vanlig patellaluxationopertion. 

Nu har de gått fjortondagar efter operationen och han får fortfarande inte röra sig för vi har problem med sårvätska som samlas under huden. När de är läkt och fint får vi börja gå 5min/3 gånger om dagen, känns som lyx när vi får börja med det. 

De var allt såhär långt om Rebuz historia om hans patellaluxation-skada.