Jag kommer inte kunna räkna med att träna Rebuz i februari. Har vi tur kan vi sikta på april. Då pratar vi om enkla grejer som spår och kontrollerade lydnadsmoment utan de minsta tryck och fart. Jag blir bara mer och mer less på denna skiten, Rebuz har varit skadad sedan augusti. Fy fan vad livet är orättvist. Dessutom kommer jag vara stor och otymplig när vi kan börja träna igen. Undra vad jag gjort för att förtjäna de här.
Det positiva! Rebuz var lycklig och hade så bråttom till undersökningsrummet att en exakt vikt inte gick att få på honom. När han hörde veterinärens röst höll han på att hoppa (studsa) sig ur skinnet. Jag hade tur som fick ett hudgrepp i nacken och ryggen, så de gick att stoppa galen skaperna. När hon väl kom in och han fick komma upp på bordet trodde jag han skulle kissa ner sig av lycka. Allt gick så bra och hunden var nöjd tills vi skulle gå. Efter många om och men kunde han lämna rummet, tyvärr var de inte lika lätt med dörren ut. Han ställde sig och vägrade gå, tur han är enkel att bära.
En väldig skillnad att avsky gå till veterinärn till att vägra gå där ifrån. Skithund som aldrig gör mig klok. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar