Sanningen gör ont till en början

Att inse sina egna brister som smittat av sig på hunden/hundarna kan vara riktigt svårt.  Speciellt när man blundat för de så länge och fått de fungera på egetvis, på ett sätt som är helt onormalt. 

När man sedan kliver utanför sin trygghet och upptäcker hur illa de verkligen är känns de i hjärtat lovar jag. Jag behövde dock verkligen de hemska uppvaknandet för att förstå, så jag bar mig åt för att hantera min stress och press är bara sjukt.  

Uppvaknandet gjorde mig ändå väldigt sporrad att ta tag i MINA problem. De har blivit mycket bättre, men bara när jag är med hundarna. Utan hundarna är mycket saker fortfarande svårt. Dock har även Rebuz skada hjälpt mig att förbättra mina problem, eftersom jag blev väldigt tvingad att utmana mig själv längre än vad jag trott var möjligt. 

Hundarna mår bättre och jag mår bättre. De är inte hälsosamt att vara rädd och nervös när man är ute bland folk. 

Rebuz är min bästa läromästare, han märker direkt och då måste jag styra upp mig själv för att de inte skall bli fel för honom. Utan honom hade jag inte tagit tag i det och då hade jag inte kommit någon vart i livet. 

Utan mina fina vänner som stöttat mig så oerhört hade de inte heller gått, jag är tacksam som har er.